© Copyright M J Walther
Kollateralt Mord
”Vad sa du att de hette?”
”Va?” frågade Erik.
”Det var inget.” En oviktig fråga han inte tänkte upprepa. Janne undrade hur det kom sig att hans kameraman Erik, var halvdöv med så pass låg ålder. Bara tjugoett och han frågade alltid, Va?
”Stjärngatan. Är där”, Sa Erik med ena handen pekandes framför sig och andra handen på styret. En fin öppen plats kom emot dem genom bilrutan när fordonet sakta närmade sig sitt mål.
”Ok, då fattas bara hitta de som ringt oss.” Bilen fortsatte framåt medan de lät blickarna spana området efter personerna de sökte. Urtypen för ett lugnt förortsområde mötte deras ögon. Ett litet torg framför dem med gröna träd som stod i ordnade rader utefter kanterna. Välskötta blomrabatter med trevliga gula och röda färger. En liten fontän i mitten som sprutade vatten med ett glatt porlande ljud. Ett fåtal bilar stod parkerade runt torget. Husen var låga. Två våningar med bostäder och några få affärslokaler. En banklokal, en blomaffär, en liten livsmedelsbutik och en pizzeria. Stora ytor och breda vägar gav en öppen känsla över området. Trevlig och lugn. Nästan inga människor. Klockan var tre på eftermiddagen och folk var antagligen på sina jobb.
”Där står det några”, sa Erik pekandes mot Pizzerian. ”Erkans Pizzeria”, fortsatte han läsandes skylten som hängde ovan restauranglokalen. ”Jag har för mig att killen som ringde hette Erkan.”
Janne bläddrade i Eriks papper som låg mellan dem i bilen. Ett block med handskrivna lappar. En fin slirig handstil som var lätt att läsa. Det är därför grabben är kameraman och jag reporter, tänkte Janne och drog på läppen. Grabben skriver för bra helt enkelt. För fint för att vara reporter.
”Vad ler du åt”, sa Erik med misstänksam blick. Han såg på sitt skrivblock och ryckte det ur handen på Janne. ”Gillar du inte hur jag skriver behöver du inte läsa.” Han hade precis parkerat bilen under ett träd bredvid torget. Han drog hårt i handbromsen. Vred om nyckeln och radiorösten som sällskapat dem under resan dog själlöst bort i bilkupén.
”Beundrade bara din fina skrift”, sa Janne. ”Och jag hann se att den som ringt oss hette Erkan. Det borde vara han vid pizzerian.”
Erik bläddrade genom sitt block, Hans ljusa pigga ögon hittade snabbt det som söktes.
”Erkan, Stjärngatan fjorton. Har sett unga flickor och pojkar komma ur porten där Polismästaren bor. Alldeles för många tydligen”, hans hand gick till hakan och han kliade sig på ett välansat bockskägg.
Erik, såsom många unga som vill se äldre ut, lät växta någon typ av skägg, tänkte Janne. Han själv höll sig renrakad. Försökte tvärtom se yngre ut. Fyrtiotvå år med en nyligen passerad fyrtioårskris i bakhasorna. Separation, depression och tårar som resultat. Men det var bättre nu. Hans ex Johanna, hade lugnat ned sig. Barnen bodde hos Johanna men han träffade dem så ofta han kunde. Det var bättre nu. Allt tjafs i hemmat var skadligt för barnen och slet på dem alla. Nu bråkade de inte längre och barnen log oftare. Det var bättre så, hade han övertygat sig själv. Ensamhet var något man lärde sig leva med, tänkte han. Erik hade redan stigit ur bilen och stängt dörren. Janne vaknade till från tanken och följde sin kameramans exempel. Ibland om kvällarna blev det ensamt. Men så gammal var han inte än. Hans gråsprängda hår var fortfarande fylligt och hans sympatiska utseende kunde locka sällskap till natten om så behövdes. Kanske inte lika lätt som förut man charmen fanns fortfarande där.
Erik hade öppnat skuffen och tog fram sina två kameror. En med ett jätteobjektiv och en mindre. Janne letade i sin slitna axelväska. Han tog fram en liten bandspelare och penna och papper för eventuellt nödfall. Några fåglar kvittrade bland träden. Solens strålar föll genom lövverket och gav en röra av flyende skuggor på asfalten. Ett fönster stod öppet på andra våningen till huset närmast dem. Musik strömmade från lägenheten. Dansband. Konstigt tänkte Janne. Dansband var inte synonymt för förorten. Snarare hiphopp, pop eller rock. Men det fanns smaker lika många som arslen, tänkte han. Ett annat avlägset ljud han inte kunde identifiera nådda hans öron. Han såg mot skyn. Blå himmel, inte ett moln så långt ögat nådde. Soligt och uppskattad värme efter en lång vinter. Men ljudet hittade han inte källan till.
”Kommer du?” Erik såg otåligt på honom. Han hade redan korsat gatan och väntade på att han skulle följa.
”Hör du det där ljudet?” sa Janne och pekade mot skyn.
”Vilket ljud?” sa Erik oförståendes. ”Musiken?”
”Inte musiken, brummandet från himlen”, Janne kom på sig själv. ”Det var inget, glöm det.” Erik skulle inte höra om en jumbojet om den så flög över deras huvuden. Grabben var döv. ”Jag kommer.” sa han och slöt upp efter honom.
”Polismästaren bor där, och det kommer många små tjejer och killar ur porten va. Inte normalt. Och så har man liksom hört storysarna som går om polismästaren liksom. Så undrar man om det är normalt va. Fattaru?” En utläggning som varade i några sekunder. Erkan talde bra svenska men förortsbrytningen var kraftig. Han kanske var tjugofem år gammal, gissade Janne. Ung men redan med sin egen affärsrörelse. Ganska vanligt bland turkarna, familjen lånade pengar så att de unga kunde skapa sig ett liv. Ett bra system som höll familjebanden nära och såg till att de grabbarna samtidigt höll sig från skiten och tog tag i sina liv. Janne kände många invandrare och imponerades av deras energiska arbetslusta. De slog nerifrån och kämpade sig uppåt för att skapa sig en trygg tillvaro i ett främmande land.
”Jävla pedogubben. I mitt land skär de kuken av han direkt. Inget snack.” fortsatte Erkan. Syftandes på Turkiets hårda brottslagar.
”Var bor han sa du?” avbröt Janne för att slippa höra överdrifterna. Det stod totalt sex män omkring honom och Erik. Alla hade de kommit inifrån pizzerian. Janne förstod att Erkan blev extra stursk när vännerna stod omkring. Därför försökte han hålla Erkan kort. Hålla honom bara till det som var relevant, storyn.
Resten av männen hade presenterat sig men han kunde bara minnas namnen på ett par. Alex och Khalid. Alla var de mellan tjugofem och trettio år gamla. Två såg helt svenska ut. En var afrikan och tre förmodligen turkar eller möjligtvis var han som presenterat sig som Khalid arab. Oviktigt, tänkte Janne. Erkan pekade ned mot gatan. Mot en korsning som låg femtio meter bort.
”Där.” sa han. ”Månens gata. Jag vet inte numret på porten men den är bara tjugo meter längre ner.”
”Kan du visa mig”, sa Janne.
”Visst.”
Ljudet som Janne hört när han klivit ur bilen fem minuter tidigare hördes kraftigare nu. Men han visste fortfarande inte var det kom ifrån. Himlen ja. Men inget som avslöjade vad som lät. Hela gruppen gick ned för gatan. Alla var de intresserade om vad som skulle ske. Journalisterna med ett ordentligt scoop inom sikte och männen nyfikna på det nya som hände i deras kvarter. De var åtta totalt. Erik talade med en av de svenska killarna. Han fingrade på sin kamera. Den med det stora objektivet. Gjorde sig redo att ta foton. Den andra kameran hängde i en rem bakom ryggen.
”Du vet, han kommer och beställer pizzor hos mig. Polismästaren.” fortsatte Erkan. ”Och ibland har man bara lust och slå han på käften. Men han e ju polis liksom. Då ere jag som åker dit. Fattaru.” Han slog ut med händerna.
Janne fattade. Han visste hur svårt det kunde vara när man hade att göra med människor med makt. De missbrukade sin position för att skydda sig själva. Att sätta dit en polismästare skulle visa sig svårt visste han. Men först skulle de undersöka om ryktet stämde. Gruppen nådde hörnet av gatan. Ingen ville se runt hörnet, som om polismästaren stod och spionerade på dem. Alla hade de respekt för mannen med så mycket makt. Erik tog sin kamera och ställde sig på huk bredvid hörnet. Janne såg mot himlen. Han kunde slutligen se vad det var som orsakade ljudet. En helikopter som var på långt avstånd, cirklade högt ovan dem. Den såg inte ut att var på väg någonstans. Den flöt i den blå skyn like en örn letandes efter byte. Han vände bort blicken mot Erik. Det knäppte om kameran när han smattrade iväg några foton. Erkan talade oavbrutet. Janne orkande inte lyssna på honom utan ägnade sin uppmärksamhet på huset tjugo meter ned på gatan. Det var inte som han först trott, ett lägenhetshus utan en privat bostad med ingång direkt från gatan. En liten trapp på fyra steg ledde upp till dörren. Bra nyheter, tänkte Janne. Det betydde att de som gick upp trappen och in genom dörren bara kunde ha ett mål. Polismästarens hem.
Ljudet från helikoptern ovan blev mycket högt. Hotfullt dovt vingslag i snabbspolning. Han såg upp igen. Stötte till Erik som rest sig, nu hörde han också ljuden.
”Va fan”, sa Erik. ”Vad…” Han stod med öppen mun och såg upp på en stridhelikopter som nu hovrade ovanför dem på tvåhundra meters håll. Hela gruppen rörde sig bort från hörnet. De såg upp. Inte särskilt förvånade eftersom Stridshelikoptrar var en vanlig syn i krigets Sverige. Sedan de blev invaderade och snabbt förlorade ett ojämnt krig så syntes militärer från de invaderande styrkorna dagligen. Det var ovanligt att en helikopter flög så lågt. Alla visste de att de föredrog mer höjd eftersom vapen från mark och byggnader lätt kunde nå dem när de flög så lågt. Det var ännu ovanligare att se dem här ute i förorten. En så pass lugn plats. Janne bestämde sig för att ignorera dem. Han var här på ett uppdrag. Dags att organisera sig och komma fram med en plan. Hur ska han sätta dit polismästaren? Han drog i tröjan på Erik för att få hans uppmärksamhet. De stod nära husfasaden till korsningen. Bara två meter från hörnan. Janne såg något ur ögonvrån och upptäckte att det fanns ytterligare en helikopter. Nära, hotfull. Konstigt, tänkte han. Två stycken, här? Det fanns ingen annan på gatorna så vitt han kunde se. Det var bara dem. En grupp på åtta personer. Det slog honom som ett blixtnedslag. Han blev ögonblickligen vit i ansiktet och det kändes som om hjärtat slutade slå i bröstet. En rädsla han aldrig tidigare upplevt grep tag om hans bröst. ”Erik!” Skrek han. ”Det är oss de är ute efter…”
En obeskrivlig förstörelse hände på ett ögonblick. Oljud som inte liknade något han tidigare upplevt. Som om någon släppt en grant bland dem. Krutdoft och bränt kött stack ögonblickligen i hans näsa. Något brände i hans mage och medan helvetets portar stod öppna höll chocken honom kvar på platsen. Tre hade fallit direkt. Janne hade skymtat Erkans huvud ögonblicket innan det försvann i en explosion av blod. Sekunden efter lyftes ett stort moln av damm upp kring honom. Vart var Erik? Som om i skymningslandet och genom dimma såg han Erik tjugo meter framför honom. Erik och två till sprang. Det dröjde inte mer än en sekund så föll projektilerna över dem igen. Ögonblicket senare var Erik den ende som fortfarande sprang. De andra kropparna låg groteskt sönderslitna på marken. Erik haltade kraftigt. Försökte fly och hade lyckats ta sig en bit från platsen. Helvetessmattret fortsatte och Janne såg hur små explosioner slog omkring den flyende Erik. Det varade bara någon sekund. Erik föll handlöst till marken och slog huvudet mot trottoarkanten. Reste sig igen men en detonation av blod exploderade i hans ljusa tröja när eldgivningen träffade rätt och han föll ned till marken som en trasdocka.
Adrenalinet sköt undan chocken på Janne som fortfarande stod kvar på samma plats.
”Spring för helvete”, sa han åt sig själv högt. Det stack i ögonen. Till slut reagerade kroppen och fötterna börjad röra på sig. Motsatt håll som Erik. Jag måste överleva, tänkte han. Jag måste få se mina döttrar igen. Några steg och fem meter bort. Inget än så länge. Oljud av fortsatt attack. Men inte där han var. Det låg en gränd tjugo meter fram. In där så kan jag gömma mig. Överleva, fortsatte hans huvud. Träffa mina döttrar, träffa min fru. Det small i hans närhet. Nu var de ute efter honom. Nu hade de honom på kornet. Rädslan snärjde sig runt hans hals och det blev svårt att andas. Fem meter till. Spring för allt du har kärt, Janne. spring. Mina barn. Min fru. Explosioner runtom honom. Synfältet försvann när dammet slogs upp framför hans ögon. Han upptäckte förvånat att han inte längre stod upp. När föll jag till marken? Han försökte resa sig upp. Det gick inte. Benen lydde inte hjärnan. Runt magen fanns det blod. De träffade mig. Revelationen tog tag i honom, satte skräck i honom. Ena handen som undersökt skadan kom tillbaka till hans ögon. Den var röd. Vad hände? Ammoniaksmak i munnen. Varför? De träffade mig.
Han såg mot skyn. Han såg en av bestarna cirkla runt honom. Högt däruppe. Världens ände hade inträffat framför hans ögon och en omöjlig förstörelse hade skett. Hur kan de vara så omänskliga? Hur kan de skjuta mot oss? Obeväpnade journalister. Han hade svårt att andas. Det rann något kladdigt ur hans mun. Var inte de också människor? Älskade inte de också liksom jag älskar? Hur kan de skjuta mot en grupp obeväpnade människor? Han hostade. Vred på kroppen och försökte röra på benen. Smärtan i magen brände ett hål i hans själ. Varför? Hjälp mig någon. Han kände sig kall. Rädd. Ska jag dö här? Är detta mitt slut? Min Johanna. Min fru. Förlåt mig. Snälla förlåt mig. Hans tankar gick till dem. Hans nyligen splittrade familj. Hans två döttrar. Josefin och Emma.
”Mina änglar.” Det krampade i magen och kroppen vred sig i en spasm. Ansiktet bara några centimeter från marken. Små gruskorn och större stenar i den förstörda asfalten. Så nära, så overkligt. Ska jag dö nu?
”Ahh.” lät han ur sig. ”Hjälp.” Såg ned mot magen. En mörk fläck i den ljusa skjortan. Större nu, tänkte han. Vad hände? Han såg sig om. Två helikoptrar nu. På lagom avstånd så att inget kunde skada dem. Men vad skulle han skada dem med, en kamera? Eller kanske bandspelaren han hade i fickan? Två mörka skepnader högt i skyn. Likt djävulens dödänglar väntandes på mera död. De måste var obemannade, tänkte han. Något annat är omöjligt. Ingen människa med ett hjärta i kroppen kan åstadkomma detta. De är själlösa maskiner. Det måste vara så. Annars är världen lika med slut.
Där han stått bara två minuter tillbaka låg fortfarande ett moln av damm. Han såg förstörelsen. Kratrar i asfalten och på trottoaren. Stora hål i husfasaden. Kroppar, blod och damm.
”Förlåt Johanna.” Han drog sin kropp framåt. ”förlåt flickor, det var inte meningen att förstöra för er. Förlåt, jag älskar er alla så mycket.” Han hostade. ”Jag älskar er.” En liten bit till, sakta framåt. Kroppen vriden. Kall. ”Hjälp mig.”
”Förlåt.” Han började gråta. ”Förlåt mina änglar, det var inte meningen. Förlåt.”
”Fan vi måste dit. Vi måste se om det är någon som överlevt”, sa Jani. Hans stora kroppshydda låg över ratten på vanen. Medan han spanade ner över gatan. ”Vi måste hjälpa dem.”
”Jani, lägg av nu för fan. Vi har ungar i bilen. Kör för helvete inte dit. Kör för fan inte någonstans.” Markko Grep tag i axeln på Jani. Han satt bakom honom på andra stolsraden. Janis två ungar satt fram. Lisa fyra år och Joni fem år. ”De kan skjuta efter oss om de ser att vi är här. Helikoptrarna kan tro att vi var med de där stackars jävlarna.” Ungarna grät högljut. Hela situationen i bilen var kaotisk. Men inte ens i närheten av helvetet som regerade längre fram på gatan.
”Ser du, Det är en som rör sig.” Jani pekade med ett tjockt finger mot platsen där den sista eldgivningen slagit ned. Där dimmorna nu börjat lägga sig. ”Han lever. Fan, vi måste ta honom till ett sjukhus.”
Markko såg samma sak. ”Helvete Jani, gör det inte. Du har ungarna i bilen.” Men han kände hur fel det lät när han såg mannen vrida sig i plågor hundra meter längre fram. Hur fel det var att lämna en skadad att dö. Hur länge skulle det dröja innan hjälpen nådde fram? Ingen ambulans fanns. Allt statligt sköttes av invasionsstyrkorna. Alla ambulanser var numera helt oanvändbara. Eftersom Invasionsstyrkorna själva tagit över kontrollen över sjukhusen. Helvete också, tänkte han. Richard som satt bredvid Markko såg med rädda ögon ned i marken. Han var i chocktillstånd. De hade precis arbetat klart. Janis och Markkos snickarefirma. Rickard, en fjunig nittonåring som hjälpte dem på jobben. De hade hämtat Janis ungar på dagis och skulle köra förbi när Jani hade bestämt sig för att käka pizza. Hans favorit pizzahak låg vid det lilla torget där Stjärngatan gick. De hade svängt upp på Stjärngatan precis när skiten small.
”Rickard”, sa Markko. ”Hur är det med dig?” Grabben svarade inte utan fortsatte att stirra med sitt finniga ansikte rakt ned. Bilen började röra sig framåt. Markko skulle precis klaga men bestämde sig för att hålla tyst. Jani har rätt, tänkte han. Något måste vi göra. Vad som helst. Vi måste försöka. Jani körde med nedvevad bilruta och dofterna som kom in i bilen var overkliga. Bränt kött, krut och rök. Men mest av allt, en stel metalldoft låg som ett lock, tungt över platsen. En obeskrivlig förstörelse framför dem. Det som bara fem minuter tidigare varit en fin och oskyldig förortsgata såg nu ut att vara en skymfad gravplats. Fem minuter innan oskuldsfull. Nu vanhelgad, besudlad och våldtagen. Markko var rädd, men under rädslan bubblade ilskan. Hatet. De arroganta jävla fascisterna satt i sina säkra helikoptrar och mördade människor. Vanliga personer som skötte sitt. De hade bestämt att just dessa människorna var en fara. Att de var terrorister och därmed hade de rätten att avgöra mellan liv och död. De satt högt uppe i sina metallmonster och lekte gud med riktiga människoliv. Fädrar, mödrar, söner och döttrar. Leva eller dö. Endast ett knapptryck på en spak och hela din existens var utplånad.
Bilen var framme vid kroppen. Jani var först ut. Markko drog upp skjutdörren till vanen. Snabba steg dit där Jani stod. Såg ner på mannen. Han levde. Såg upp mot himlen. Två svarta helikoptrar som hängde i skyn. Sakta cirklandes på säker höjd i en molnfri blå himmel. Han hade lust att skrika åt dem. Ska ni döda mig också era blodtörstiga jävla psykopater. Ska ni skjuta på en obeväpnad hjälpande man. Hjärtlösa jävla monster. Men inget kom ur hans mun. Inget för att provocera dem. Janis ungar i bilen, tänkte han. Lugna ned mig. Jag är här för att hjälpa. Han böjde sig ner och såg på mannen som låg på gatan. Mannens blick mot himlen. Håret, ansiktet och hans kläder. Alldeles täckta av damm. En skala av grått. Förutom där det starkt kontrasterande blodet Fanns.
”Jag älskar dig Johanna”, sa mannen. Röd runt munnen. ”Jag älskar dig.” hans blick var inte där. Den fokuserade inte på dem. Borta på annat håll. Borta i skyn. Han såg något framför sig. Ett flyktigt leende när han tänkte på något. ”Josefin, Emma.” Mera blod, hostande. Smärtsam grimas. ”Mina flickor.”
”Hjälp mig”, sa Jani, ”Vi tar honom till sjukhuset. Ta tag i fötterna.” Jani tvekade inte längre utan var redan vid mannens armar och lyfte. Markko såg sig om. Inte ett livstecken från de andra kropparna som låg längre bort. Ljuden från helikoptrarna. Janis ungar i bilen som grät högljutt. Prasslandet från trädkronorna vid torget ett stenkast bort. Den övriga tystnaden som skrek ut sitt kaotiska budkap.
Helikoptrarna som fortfarande flög ovan och säkerligen såg varje steg de tog. Än har de inte skjutit oss, tänkte Markko. Då kommer de säkert inte skjuta oss. Han kände sig lite säkrare. Visst skulle de ha skjutit oss på direkten om de trott vi var fientliga. Då är det säkert lugnt, tänkte han. De kommer att låta oss ta honom till sjukhus. De är ju människor bakom spakarna på helikoptrarna. De är personer liksom vi. De ser att vi bara är ute efter att hjälpa en skadad. Han rörde sig runt kroppen på marken och tog tag om benen. Mannen jämrade sig högt när han lyftes.
”Säg till dem att jag älskar dem”, sa han ansträngt. ”Jag älskar dem.” De gick framför vanen. Bara en meter kvar till dörren. Ungarna grät. Markko såg deras förskräckta tårbesmyckade ansikten. Rädslan i deras ögon där de satt i framsätet. Skräcken över skådespelet de tvingats se. Helikoptrarna hovrandes ovanför. De kommer att låta oss ta honom till sjukhuset. De kommer att låta… han upprepade orden i sitt huvud. Jani steg in i bilen för att få in kroppen. Markko stod kvar och skulle skjuta på utifrån.
Hans blick föll på en fjäril som flög framför hans huvud. En röd och svart liten fjäril. Tiden verkade stanna och han såg insektens varje vingslag klart och tydligt. De vackra mönstren djuret bar på. Färgerna i harmoni. Världen blev grå runt honom. Han kände ett overkligt lugn inom sig. Balans. Ett drömlikt sken från insekten. Fjärilen så vacker i all sin obetydlighet. Markkos egna andetag hördes i huvudet. Pulsen i handleden. Hjärtat i bröstet. Ljuden från vingslagen. Lugnet i hela hans själ. Acceleration. Helikoptrarnas vingslag. Helvetets eldar. Pulsen snabbare. Ungarnas skrik. Fjärilen som försvann i ett moln av damm. Explosionerna runtom honom. Smärtan och sedan ögonblicklig befrielse.