VARG
~
FÖRLAGET HUGGTAND
Och om det så var genom djunglers ständigt slamrande fuktiga undergång eller öknars brända visslande tystnad eller över isars smällande blånad eller i en stads bubblande gryta av aluminiumblanka ting och stinkande människor hade han alltid hatat livet, men när han höjde kniven mot hennes ögon och hals för att hon skulle slippa se och leva mer och hon plötsligt började nynna som i en märklig dröm att
>> från varats sotiga smedja till närmaste gränsövergång / torkar jag mina tårar med blod och livets nektar / från första skrik / till de sista dropparna av evigt liv / halkar jag över fält av tid och fågelsång/nästa slamrande spårvagn till helvetet är fylld av skratt och vänskap / alltmedan snön faller inom oss / alla budskap har tagit slut och dubbla hänglås dinglar på porten till café stillheten / men slut så ögonen och lyssna till livets sång / sannerligen skall vi alla dö i en kvinnas kupade hand / och födas åter av tankens fria eldfågel efter höstens sista regn och jag skär i drömmens ruta / och barndomens diamant / och speldosedoftens sju toner / rodnande till en stad / med stolta konvaljebladsspiror / och bricktorns balansfanfarer / försvarade av en tändsticksmur / med en grind av brutna förbud / och en trumpettrumpen skyddsängels lek aldrig med elden och ryttarprocessionen dånar över taken / att färdas över jorden på ett ögonblick / ångan från hästarnas näsborrar sprutade mot mötande flygplan / i passagen / passagen i jämnhöjd med mars och jupiter och galaxers tystnad / han hade i sin ensamhet tvingats stanna för att plocka upp något / och den väldiga stjärnavenyn vidgades / himlens största torg tände sina lyktor / fönstren fick deras ljusskuggor att blekna / och ryttarna höjde sina lansar /sina svärd / sitt svallande svarta blod / sitt svävande fallande hat mot allt mot alla /men det finns något annat / det finns något annat / ser du inte mina ögon tala / ser du inte mina ögon sjunga / ser du inte hur solen stiger om morgonen / det finns något annat / ser du inte det?<<
så lät han kniven falla bland allt skräp och smuts och råttors tisslande och risslande i gränden.
– Är du säker? Är du verkligen säker? Annars plockar jag upp kniven igen och låter den dansa min och vargens blodröda dans!
Hon nickade och log stilla.
– Då låter jag dig väl vara och leva och finnas till.
Han lämnade så gränden långsamt som i ett slags befriande nederlag med nattens svaga ljus över sina händer och sitt ansikte.
– Skugga söker skugga som svart söker svart, hörde han hennes mjuka röst. I ljuset förintas sådana som vi ...
http://www.youtube.com/watch?v=bayavtBuUqo
© Björn Björkegren