FRÖKEN MESSIAS
Av
Janne Ahlgren
Baserad på De Okända Östersjödisketterna
MATER MEMENTO MORI
Kom ihåg din dödlighet
Si hoc legere scis nimium eruditionis habes
BOK I
KAPITEL I
Dagarna innan decenniets vadslagning blev Satan nervös. Att träffa Gud hörde inte till hans favoritsysslor, men såhär hade det varit enda sedan urminnes tider. Och det var inte endast Gud som gjorde honom nervös. Nej, den ohyggliga resan från Helvetet till Paradiset var en svår prövning. Något som en lekman skulle anse vara en bagatell för en så omnipotent varelse som Satan själv. Men så var det alltså inte. Vägen till Paradiset var dock enbart en av de besvärligheter man hade framför sig innan Pärleporten började skymta i horisonten.
Först och främst visade man sig inte inför Gud i en passabel mundering eller med ett motbjudande utseende, man ansträngde sig en aning. Och för det andra var man ju tvungen att träffa s.k. bröder som passade på att ta tillfället i akt och kasta ur sig valda spydigheter om Helvetets Herre. Det var inte humoristiskt, tyckte Satan och hade ofta svårt att kontra brödernas stingande kommentarer om fallenhet, vingfärg och vad som nu råkade vara Paradisets aktuella samtalsämne gällande Herr Lucifer!
Slutligen så hörde det till saken att vandra genom Helvetet utan skyddsdemoner och träffa flera fördömda människor, som alla väntade sig att bli benådade och upphöjda. Dessa utvalda skulle sedan följa med Satan till Paradiset. Detta var en uråldrig sed och fungerade som en sorts hopp för de dömda trots att man deklarerade på skyltar och via allmänna anrop genom PA-systemet på de vanligaste 112 språk och dialekter, att ”ni som hamnat här har inget hopp”, en enkel fras men effektiv efter några miljoner gånger. Alla intagna kunde frasen på alla språk och dialekter, de flesta accepterade situationen, men konstigt nog fanns det en sorts underjordisk motståndsrörelse som lyckades hålla sig undan propagandademonerna och som var skickliga nog att inte låta sig torteras till lydnad. Dessa fick för de mesta skickas till Paradiset för att inte ordningen i kaoset skulle störas mer än nödvändigt.
Lucifer satt i sin makeupkammare, borstade sitt hår och kom ihåg tiden före människan. Han var Guds favorit och gunstling. Visst tyckte han ibland att Gud var något löjlig i sin skaparglädje, men eftersom Gud var mera omnipotent än en simpel ärkeängel, så var det bäst att knipa käft. Det klokaste var att klappa ljudligt med händerna och flaxa med vingarna då jorden började ta form och då havens brusande vågor slog i klipporna med en mäktig kraft. Jordens skapelse var sannerligen en syn som man inte glömmer i första taget.
Innan jorden skapades passade Gud och änglarna, med undantag av de så högfärdiga seraferna, på att röra om i en annan galax så det stod härliga till. Man vred och vände, smällde och viftade och slutligen hade man skapat en sådan oordning i galaxen att granngalaxens U-Dooriska vetenskapsmän rev av sina få hårtussar de hade på sina sandpapperskroppar. Gud skrattade högt och änglarna gav små uppskattande golfapplåder och slog sirliga volter i luften.
Nu stod änglarna stod bakom Mästaren som var fullständigt upptagen med att skapa flora och fauna och de gjorde i smyg fula miner åt Honom, men Han var så upptagen att Han knappt märkte sina följeslagare. Slutligen tröttnade änglarna och småflaxade bort till bespisningen där de passade på att kalasa på nyskapade djur. Det visade sig att det randiga hovdjuret smakade ganska gott emedan det stora, grå djuret med långt luktorgan smakade avföring. Med tiden skulle den förädlas en hel del, men den kom aldrig att smaka speciellt gott.
Havsvattnet gick inte att dricka alls och i brist på glaciärer på jorden vid dess heta skapelse nöjde änglarna sig med att smälta ner några iskometer i sina drinkglas.
Änglarna var uttråkade och det enda som man intresserade sig åt var att komma ihåg den förra världen, Jorden 1, som Gud i vredesmod slagit sönder innan han började skapa denna nya värld. Det var faktiskt ganska pampigt att störta ner bland den chockade befolkningen och översålla dem med lava, is, stenar och annan bråte som kunde göra skada. Till slut flydde änglarna och Gud smällde en av sina större blixtar ner i planeten som till allas förvåning sprack i två delar. Gud blev helt vansinnig. Han hade åter igen använt ett dåligt byggmaterial och förbannad över att ha gått på den finten igen krossade han de två bitarna till pulver.
Sedan samlade han änglarna ihop och förklarade att han skulle vila en stund innan han tog tag i nya skaparuppgifter. Änglarna jublade, för nu skulle de ha möjlighet att träffa sina bröder - och i synnerhet sina trevliga systrar i den åttonde oändligheten, där Guds broder, Gud Iesus härskade.
Innan avresan drog Gud ängeln Lucifer åt sidan och viskade i förtroende:
”Du kan väl hålla ett öga på Mikael och Gabriel lite grann. Förra gången vi besökte Iesus började änglarna Theresa och Joanne rugga och Gud Iesus blev förbannad på mig! Fattar du? På MIG! Jag vill inte att mina änglar skapar kaos utan mitt lov, om du förstår vad jag menar”.
”Du kan lita på mig, Gud. Jag ska alltid se till att Dina intressen bevakas och skyddas”.
”Bra, min vän. Och du, du kan väl tala snällt med ängeln Sara också och be henne titta in i mitt rum senare på kvällen”.
Lucifer var den ängeln som Gud älskade mest. Men Lucifer var även den ängeln som skojade mest med Gud och fick det att se ut som om det var någon av de andra änglarna i stället. Ofta fick Mikael ta smällen, men så godmodig som han var, så brydde sig Mikael inte om detta utan bjöd på underhållningen. Gud var snäll, men Hans genuina vredesutbrott var inte att leka med. Tre gånger hade Han gjort sönder en ängel och ingen ville stå på tur då Han nästa gång blev förbannad.
Gud var naiv, fortfarande ung, men godhjärtad, så man förlät Hans utbrott. Och visst måste man erkänna att Han hade ett gott öga då det gällde konst och skaparkraft. Lucifer var också konstintresserad och fick faktiskt ibland hjälpa till med mindre betydelsefulla skaparuppgifter. Han såg på Gud med respekt och kärlek. Hans Gud var en bra Gud och Lucifer visste att det fanns ett antal dåliga gudar också, för han hade tjänat några av dem. Fy Orm för Gudar som Moesgaard i 3:e Evigheten och i synnerhet H.K i Daneriket bortom den allra första oändligheten. Den bakom Kuben, universums centrum.
Och ur oändligheten kom så Gud Iesus, en genomgod och sympatisk Gud. Han gjorde sig av eller omvände alla dåliga gudar, utom nämnda Moesgaard och H.K., och blev den främsta och mest uppskattade Guden i alla 16983 oändligheter. Lucifers Gud och vän, Gud Iahve (eller Iehova bland vänner), var ju Gud Iesus broder och steg således i rang. Han blev den näst högsta Guden i alla oändligheter. Lucifer var stolt. Och stoltare än blev han då Gud Iahve bad honom att agera som sin åklagare då mindre betydelsefulla änglar och andra evighetsinvånare ställdes inför rätta. En ära som inte var att ringakta och som Lucifer skötte exemplariskt och pietetiskt.
Resan till Gud Iesus var lång, oändligt lång, men vad betydde det när reseledaren var omnipotent. Tid var en flyktig sak och årmiljoner blandades ihop med millisekunder. Tiden var en synnerligen personlig upplevelse och för Lucifer hade detta inneburit ett problem, ty hans tidsuppfattning var långsam. Men innan man visste av det stod Gud Iesus framför dem och hälsade Gud Iahve och tjoget ärkeänglar välkomna. Gabriel och Mikael fick var sitt ont öga och föll till marken med vingarna utfläkta i tecken på total underkastelse: Gud Iesus tittade på dem stängt men hjälpte dem sedan upp och viskade i deras öron:
”Ni är välkomna att ta er för i mitt hus, men ge Orm i mina kvinnliga änglar.”
Gabriel och Mikael nickade intensivt och svalde flera gånger ljudligt. Tillsammans hade de kämpat många slag mot åttiosjätte oändlighetens skrämmande halvelaka Gud Sony, men inget skrämde dem så mycket som Iesus onda öga. Ärkeänglarna burrade upp sig som om en kall vind träffat dem då de tänkte på Gud Iesus onda öga. Den var inte bara genomträngande, den var också livshotande på sällsamt skadligt sätt. Man brann upp långsamt inifrån emedan huden förvandlades till asbest och höll hettan vid liv en bra stund efter att man grillats till medelstekt individ.
Minnena falnade och Lucifer gav sig själv ett stort leende, men den vackra, ornamentspegeln i finaste guld visade upp endast ett krystat anlete av en ytterst motbjudande varelse. Han gillade inte att omorganisera sitt yttre, men som Helvetets Härskare hade han vissa förpliktelser. De fördömda skulle sannerligen bli besvikna om en proper man i den bästa avbilden av Gud, iklädd en klanderfri skrud skulle välkomna dem till ett evigt lidande, le brett och flyga iväg som en duva.
Nej, nej och nej! Man måste leva upp till sitt rykte och se rentav djävulsk ut då man tog emot de nya själarna. En populär variant var att låta reptiler av varierande slag växa ut ur huvudet. Det skrämde pöbeln mer än de sedvanliga hornen som blivit ett slags varumärke för Lucifer. Om man dessutom förvandlade vingarna till pterodaktylvingar och lät extremiteterna likna tentakler, kunde man vara säker på att 90 % av de nya själarna sket på sig, vilket för övrigt inte var illa, för ingången till Helvetet skulle sannerligen inte vara en ren och prydlig plats.
Gud Iahve var däremot inte förtjust i någon annan form än den han en gång själv fått av Urguden Niels, som skapat alla Gudar och alla änglar från seraferna till de minst betydelsefulla änglasoldaterna som tjänade Gudarna. Urguden Niels var sedan länge försvunnen i en nyskapad dimension och man misstänkte att han, så att säga, passerat vidare, fallit av pinnen, kroknat och flyttat in i en planketta. Gudarnas årskonferens hade behandlat Urgudens försvinnande i oändlighet och fattat slutligen beslut om att Niels hade slutat existera. Något som alla 16 983 Gudar inte kunde göra, för Niels hade skapat dem för att hålla i oändlighet. Trodde man. Ingen hade ens vågat sig prova på att dö, men man var tämligen säkra på att det inte var realistiskt att ens försöka.
En annan fråga som alltid stod på agendan var: ”Vem skapade Niels?” Den frågan förblev alltid obesvarad, men Gudarnas filosofiska utskott spekulerade och funderade på saken oavbrutet. Och i oändlighet. Precis som människan funderade kring Big Bang. Och människans funderingar var inte helt fel, för tiden, som sagt, är inte mer än en flyktig sak som uppfattas olika av olika sorters levande varelser. För en trollslända är 24 timmar en evighet och för U-Doorena är tre eoner bara medelåldern. De religiösa tolkningarna om skapelsen talar om dagar som tidsenheter och predikare av det sanna ordet har inte insett att skapelsen, oavsett beskrivningarna i de religiösa skrifterna, var en stunds divertissemang för Gudarna och änglarna, men miljarder år av noga planerad utveckling för organismerna som skapades, planeterna som formades av stoft och solsystem som fungerade i symbios i ett universum som var otyglat och en riktigt farlig plats för utomstående. Människan må vara Guds avbild, på ett sätt, men vägen till den moderna människan var lång och krävde en noggrann planering. Att den tvåcelliga amöban i en lerpöl skulle bli skapelsen krona, vilket människan felaktigt trodde, var en process som höll på i över en miljard år. Misstag gjordes och vid några tillfällen fick Gud börja om från början, men till slut lyckades Han skapade en rätt okej varelse, dock en som var långt ifrån perfekt. Men Han gillade sin skapelse och trots att han i vredesmod några gånger decimerat antalet människor ordentligt, så hade tvåfotingen en särskild plats i Gud Iahves hjärta.
Och Guden Iahve var mäktig. Alltså förvandlade sig Lucifer, eller Satan, som han allmänt kallades bland gemene man, till Guds avbild, och likaså människans med små modifieringar. Han installerade sig i sin festskrud och betraktade sig med en kritisk blick. Han kunde inte fatta att han en gång faktiskt trivts i dessa löjliga ämbetsdräkter. Det var mer behagligt att vara helnaken, något som de flesta valde att vara i Helvetet på grund av värmen.
Hans funderingar avbröts på ett abrupt sätt. Några smådjävlar kunde inte hålla sig för skratt och vred sig på golvet i spasmer. Lucifer förlät dem med ett litet leende på sina smala läppar. Han insåg att han såg ganska komisk ut. Nu var det bara några få stunder av tid kvar till avresan. Han sjönk ner i en stor lårbensstol och lät tankarna vandra tillbaks till Gud Iesus hus.
*****
Emedan Iesus och Iahve spankulerade omkring i den pedantskötta trädgården, roade sig änglarna med att jaga småvilt och snegla mot de förbjudna systrarna. Efter många jakter och många sneglingar kallade Iahve på Lucifer. Lucifer tog av sig glorian innan han steg in i Iesus lusthus mitt i trädgården.
”Slå dig ner Lucifer”, sa Gud Iesus vänligt och pekade på en stol.
Med glorian dinglande i fingrarna satte sig Lucifer i stolen, nästan ute på kanten och vågade inte ens luta sig mot ryggstödet. Nog var det alltid lite skrämmande att bli inbjuden hos två av de mäktigaste.
”Nåmen, sätt dig ordentligt”, sa Iahve. ”Nu ska vi prata lite om konst och skaparglädje”
Lucifer drog rumpan in mot stolens mittpunkt och lutade sig, men glömde att fälla ner vingarna, så ställningen blev lite obekväm. Iesus himlade med ögonen och kunde inte förstå att Iahve hade valt en sådan vekling till sin favorit. Men sedan skärpte han sin koncentration och började prata med en bestämd stämma:
”Efter att vi spenderat långa stunder med att fundera på broder Iahves oförmåga att skapa något evigt och något, ja, annorlunda, har jag gett honom följande råd. Iahve ska skapa ett nytt solsystem på en bra plats i Hans egen oändlighet. Ett stabilt område som jag själv har inspekterat. Gott om material. Han ska också skapa en värld full av liv, en levande planet. Eller några, det är upp till Honom. Som modell ska han använda sina gamla skapelser, för det är inget grundläggande fel på dem, utan snarare små detaljfel och det har vi talat om redan, Iahve och jag.”
Iesus harklade sig och tog en klunk grön vätska med hög alkoholhalt innan han fortsatte.
”Poängen är, att Iahve ska skapa en fungerande värld som behöver Gudomlig inblandning i en minimal utsträckning. Början är alltid svår, men efter en stund ska världen vara helt autonom. Klarar man av det, så kan man dra vidare i oändligheten och skapa likadana kopior med endast små, pikanta avvikelser. Oändligheten måste fungera och vi… Iahve måste ha något vettigt att göra. Inte bara skapa och förstöra hela tiden”.
Lucifer satt och nickade i takt med Iesus viktiga ord, som han markerade speciellt med att slå med knytnäven i luften, men fattade inte riktigt vad han själv hade att göra med detta. Han var ju endast en betjänt. Kanske en vän, men dock en bra bit från en skapare.
Det verkade som on Iesus läste hans tankar.
”Du, Lucifer, ska hjälpa Iahve. Bistå Honom med allt Han behöver och hjälp Honom att använda sunt förnuft. Iahve ska skapa vid en lämplig tidpunkt en avbild av sig själv och låta denne befolka den nya världen och du ska se till att denne avbild blir en god och dygdig varelse. Iahve ger dig detaljerna och med dessa ord avslutar jag detta möte. Adjö!”
Osäkert steg Lucifer ut ur lusthuset och började gå mot sjön där många nakna systrar badade. Han gick förbi sjön och in i en skog utan att ens märka de ljuva kvinnliga änglarna som slogs för att väcka hans uppmärksamhet. Förvirrad tappade han glorian i en bäck och höll på att glömma den där om det inte vore för en liten kerub som kom flygandes med den i sin knubbiga näve. Lucifer tackade frånvarande och lade den på sin plats igen.
I skogen satte han sig på en sten och funderade intensivt på Iesus ord. En avbild av Iahve? Löjligt! Denna avbild skulle säkerligen sträva efter gudomlighet själv och därmed skulle denna avbild förstöra sig själv förr eller senare. Tanken var ju helt absurd. Men å andra sidan skulle den kommande tiden bli fylld av rätt intressanta händelser och det var ju inte fel med litet hederligt arbete istället för alla dessa fester och lojt leverne. Dessutom skulle de andra änglarna bli väldigt avundsjuka på honom och det var värt mödan.
Inne i lusthuset tackade Iahve broder Iesus för de kloka orden. Iesus log och tackade för vänligheten.
”Kom ihåg nu, Iahve, att du måste börja arbeta från grunden. Börja med det oorganiska och gå sedan vidare till de minsta organiska elementen. Arbeta logiskt och fuska inte. Du måste ha en logisk ordning i allt. Jag tycker att du ska, som vi redan tidigare sa, låta vissa organismer utveckla sig själva, för naturen har ofta bra, egna lösningar på existensproblem.”
Iahve nickade i takt med orden.
”Och när du skapar din… vår avbild, se till att han blir god i hjärtat och klok i skallen. Kompromissa aldrig. Ge honom ett fruntimmer också. Samma människa i grund och botten men ta en titt på ängeln Sharon innan du lämnar mitt hus. Hon kan ge dig nya idéer om hur kvinnan ska se ut. Men tänk ut allt i detalj innan du skapar något alls. Är vi överens?”
”Javisst, jag har redan några idéer…”
”Bra. Är det något som du vill tillägga innan vi käkar en bit?”
”Bara en sak till, Iesus. Jag tänkte att jag en gång ska anskaffa mig ett eget barn som kanske kan i egenskap av gudomlighet ordna upp saker som kanske vår avbild inte har klarat av. Jag vet inte, jag har hört att det brukar bli problem med frågor om gudomlighet, olösta mysterier och tankar som hotar existensen. En problemlösare kan man väl säga. Jag tänkte att han kanske kan göra mitt namn mera känt, för som du vet så glöms våra namn bort efter en tid. Jag tänkte att man kunde börja med att pränta in i vissa varelsers huvuden information om mig och se till att denna information sprids vidare. Men vi vet att tanken inte räcker, så ett verkligt, existerande barn kan vara lösningen till glömskan.”
”Du har rätt. Avbilderna på planeten Upptax har ingen aning om vem jag är. Och ändå skapade jag dem perfekta, trodde jag. Evolution utan ingripande är riskabelt ibland, men även om man gör helt rätt från början så går något åt skogen. En gång trodde jag att vi är ofelbara, men så är det inte. Mitt råd till dig är att ingripa så pass länge tills allt verkar flyta väl och efter det endast vid speciella tillfällen. Ett eget barn är en utmärkt idé. Varför har inte jag tänkt på det? Nåja, vad ska du kalla honom?”
”Jag tänkte att jag skulle kalla honom efter den allra största och klokaste guden.”
”Ska du kalla honom Niels?” Frågade Iesus bestört.
”Nej, brorsan. Han ska heta Iesus. Precis som du.”
Iesus log med hela ansiktet.
”Du kan fjäska du. Nu käkar vi!”
Jesus, ja! Den där hemska Iesus Nasarea, Rex Iudi. Han var nära på att störa Lucifers planer. Hur kunde en så obetydlig varelse motstå alla frestelser och uppvigla folket mot honom och för Iahve? Gud var mäktigare, rejält mäktigare, än han trott. Smådjävlarna drog sig sakta undan då de såg hur Lucifer skiftade färg. De visste att han nu tänkte på Skapelsen. Då fick han alltid den kameleontiska förmågan att skifta färg efterhumör och isblått var ingen höjdare om man råkade vara en demon av lägre rang och inom räckhåll för Lucifer.
*****
Gud agerade som en riktig konstnär. Viftade med armar och ben, penslar och mejslar och inom kort hade han faktiskt lyckats skapa en sol och tolv planeter. Byggmaterialet tog han från en ring grus och stenblock som konstigt nog cirkulerade den plats där han planerat att placera systemets stjärna. Allt material gick inte åt, men det räckte väl till alla planeter och månar. Resterna fortsatte att cirkulera i det mörka. Efter många om och men visade det sig att några planeter var för nära den heta solen och andra för långt borta. I långa tider arrangerade Iahve planeterna och slutligen var han nöjd. Den tredje och den fjärde planeten från solen skulle vara de två som skulle inhysa liv. De andra förblev pikanta dekorationer i hela systemet med undantag av en skattkammare runt en stor planet. Den gjordes av vatten och is och den innehöll alla skapelsens byggstenar, från minsta kvark till största cell.
Nöjd med sitt arbete lutade sig Iahve tillbaka och bollade med en mindre stenbit. Munnen var ett bestämt sträck i ansiktet och ögonen betraktade verket. Lucifer tog sig en titt och nickade godkännande.
”Skitbra, men ett fel. De två yttersta planeterna var ganska onödiga att skapa. Jag menar, att de inte kan ens användas som dekorationer då de knappt ens syns.”
”Jo, men granska finesserna! En har en avvikande bana runt solen och den andra en fenomenal färg."
”Min åsikt är att de är onödiga”, sa Lucifer kritiskt.
Iahve blev förtörnad och kastade stenen mot Lucifer, som duckade i sista sekunden. Stenbiten träffade den tredje planeten, Jorden, och då stoftet skingrat sig såg man att en mindre planet hade mejslats ut ur planeten och låg på ett vederbörligt avstånd från den. Kraschen hade egentligen inte förstört något, då Jorden fortfarande var het och formbar utan vatten eller liv. Den nya planeten skulle inte kallas planet, utan måne. Iahve blev först helt förtvivlad, men insåg sedan att den nya rymdkroppen skulle utgöra en trevlig detalj på natthimlen. Som han snart skulle skapa. Det var ju bara att rotera Jorden runt solen och sin egen axel, så löstes problemet med ljus och mörker vilket i sin tur var lösningen på ett drägligt liv på alla håll och kanter på jorden.
Lucifer blev dock livrädd efter Iahves stenkastning, flydde i panik och gömde sig bakom solen. Iahve funderade ett tag vart han försvann, men hittade honom snart. Han förklarade att Jordens flexibilitet och formbara yta hade tagit redan hand om hålet som skapades och att Månen var en trevlig detalj som skapats av en slump. Kanske skulle man lämna även andra skapelser åt slumpen. Lucifer nickade ivrigt, men fick inte ur sig ett ord. Han var glad att inte Iahve var arg. Och sanningen var att Månen faktiskt passade där den orörligt hängde. Iahve förklarade att han ämnade rotera både Jorden och Månen, men Lucifer föreslog försynt att månen skulle visa alltid samma sida mot jorden. Det skulle skapa trygghet hos Jordvarelserna.
”Bra idé”, sa Iahve och klappade Lucifer på vingarna.
*****
Det knackade på dörren. Lucifer mumlade ett tyst ”Kom in” och Förste Demonen Zogrht stapla in på alla sina ben. Lucifer skakade på huvudet diskret. Han gillade inte Zorght, men enligt tradition var det alltid den Förste Demonen som skulle följa honom till gränsen mellan Helvetet och Den Neutrala Zonen. Och varför skulle alla demoner ha så krångliga namn? De gick ju inte ens att uttala. Vad var det för fel på Jim, Danny, Marlon, Teddy och Paddy? Nej, demonerna skulle ha skräckinjagande namn som Zuul, Krashnz, Gondam, Kroshzzt och Craafftzyxwq.
De dumma demonerna fattade inte, att om man gömde sig bakom vanliga namn, så uppfattades man inte som en demon och det hjälpte en stackars oren ande att föra framgångsrika fanstyg på Jorden. Själv hade Lucifer haft flera användbara namn vid sina otaliga, hemliga besök på Jorden. Han hade kallat sig bl.a. Bill, Ronald, Muammar, Idi, Karl, Hermann och Adolf samt George vid tre olika tillfällen. Och så fanns det ju alltid hans klara favorit: Josef. Ett namn han hade planerat att använda många gånger till.
Men det fanns alltid de som sökte samband mellan framgångsrika, eller annars bara kända personer, och Lucifer själv. Han kunde inte låta bli att förvånas över att dessa investigerande individer alltid lyckades koppla ihop honom med nummerserien 666. Dessa snokar räknade, tittade på stjärnor, omformade födelsedatum, kalkylerade sannolikheter, intervjuade s.k. förrymda själar, folk som hade varit i gränsländerna o.s.v. Och alltid utpekade dessa vedervärdiga människor honom som Djävulen själv och spred sina kunskaper blixtsnabbt via Internet, ett medium som Lucifer själv gillade skarpt.
Han skaffade själv ett eget abonnemang i Helvetet 1987, men problemet var att bli uppkopplad. Överhettningen av befintliga kablar visade sig vara ett problem och löstes först då en uppfinningsrik och telekunnig själ förpassades till Helvetet. Isolering var ordet, jobbet var enkelt. Som tack fick denna teletekniker tillbringa evigheten i ett tyst vakuum i stället för att stå i teleteknikernas egen avdelning, inlindad i glödande telefonsladdar med ett upptagetton pipande i örat i all evighet. I vakuumet fanns i alla fall rörelseutrymme, vilket dock begränsades av faktumet att man hade svårt att andas och fick koncentrera sig på att inte helt dö. Med jämna mellanrum göddes kroppen med lite syre. Men bara lite, så inte pinan skulle bli för enkel att uthärda.
Zorght informerade Lucifer om att de borde börja förflytta sig om de skulle hinna till Den Neutrala Zonen innan eftermiddagskaffet.
”Ja, ja, ge mig en stund så kommer jag”, sa Lucifer bittert.
Zorght bugade och gled ut ur rummet. Lucifer tittade efter honom och önskade att han också en gång i sitt liv hade bugat och dunstat i stället för att ha spelat ett spratt med Guds avbilder, människorna.
I 600 000 000 år skapade Gud det som kom att heta Jorden med allt sprudlande liv i sig. Senare skrifter hade misstolkat själva skapelsetiden, men det var ingen idé att korrigera detta misstag. Tack och lov fanns det folk som misstrodde denna sexdagars skapelse och bland dessa hade Lucifer funnit värdefulla allierade.
Och att Gud skulle ha vilat på den ”sjunde dagen” var en ren lögn. Han passade på att bada med Iesus vackra änglasystrar och han fick allt arbeta, Han.
Hur som helst, Iahve hade skapat tvenne avbilder av sig själv. Inte precis porträttlika, men hyfsat lyckade kopior. Dessa två oskuldsfulla människor fick bo i en trevlig park i full symbios med allt annat levande. Utanför parken lät Iahve naturen ta hand om evolutionen. Det visade sig snart, att människoliknande varelser utvecklades utan Hans ingripande och detta var högst besynnerligt. Gud förnekade stenhårt allt ingripande, men broder Iesus misstänkte att han ljög. Dock lät Han bli att säga något, för resultatet föll honom väl i ögat. Sanningen om människans utveckling utanför parken blev aldrig utagerad.
Där hoppade de två, Adam och Eva - normala namn - omkring i sin park och då fick Lucifer för sig, på Gud Iesus skojfriska inrådan, att spela ett spratt med dem. Han skulle bevisa för Gudarna att människan var svag i sinnet och därmed hade Guds avbilder en allvarlig defekt, som man måste åtgärda.
Gud Iahve själv höll sträng predikan om att inte röra ett fruktträd i sydöstra delen av parken och de båda människorna lovade gudfruktigt att följa Hans råd. Annars fick Adam och Eva göra vad de ville i parken. Och det gjorde de. Gud Iahve visade sig vara en riktig voyeur då han i smyg observerade parets sexuella övningar, något som han själv fann tillfredsställande, men i långa loppet överreklamerat vad det gällde njutningen.
Lucifer gav sig ner i parken och gömde sig i det förbjudna trädet, som för övrigt var ett körsbärsträd och ingalunda något Granny Smith-träd, vilket man populärt påstod i den Heliga Skriften som sedermera författades. Den Heliga Skriften, eller Bibeln som den folkkärt kallas, hade de facto allvarliga faktafel. Man kan i och för sig förstå detta, då det faktiskt tog ett antal år och månader innan en viss Moses lade grunden till berättelserna. Lucifer misstänkte att Gud själv glömt hur allt gick till och hittade på medan han delgav händelserna till Moses. Och så la ju Moses till berättelser själv också för att uppnå en viss homogenitet i det hela.
Moses hade ju mångårig erfarenhet i att ljuga för Farao Seti I av landet Egypten, då han försökte skydda sin styvbroder Ramses efter diverse upptåg som Seti I inte gillade. Således var det lätt för honom att lägga till, ta bort och förfina Guds ord. Moses hade talang för journalistik fast det där med undersökande journalistik fick man bara glömma. Moses var en gammal man, trött på att knalla omkring i en öken, trött på att få höra hur dumt det var att slå sönder Guds stentavlor och trött på att få höra Guds försäkringar om att det inte fanns andra Gudar än han. Gud Iahve var en svartsjuk Gud som inte ville veta av någon rivalitet. Och Moses, trots sin särställning inför Gud Iahve, ansågs nog mest vara ett original där han gick med sin stav, håret på skaft och mumlade för sig själv. Som en av de få läs- och skrivkunniga hade han dock en given ledarstatus, men att tolka kartor och anvisningar var inte hans starka sida.
Faktum var att många gudar hade besökt Gud Iahves jordaskapelse och vissa hade - oförsiktigt nog (eller med elak avsikt) - uppenbarat sig för diverse människor som snabbt och för säkerhets skull började dyrka även dem. Människosinnet var fortfarande öppet för många möjligheter. Guden Uschlman, en riktig skojare, uppenbarade sig som en guldfärgad, talande kalv. Totalt ståhej bland folket och Gud Iahve fick ibland ta till hårdhandskar för att få bort de nybyggda symbolerna för dyrkan. I synnerhet guldkalven, som inte allenast var ful, utan också tillverkad av billigt järn med en tämligen enkel guldplätering. Förstörelsen av kalven blev dock en aning overkill, för Gud Iahve råkade stöta många tusen anhängare till den ner i en klyfta som han låtit uppenbara sig i backen. Dit åkte dessvärre en hel del folk som tagit avstånd från kalven och dess anhängare, men litet svinn fick man räkna med, förklarade Gud Iahve för Moses då denne blev ursinnig och kastade de nymejslade budtavlorna i gruset. För övrigt sprack de, men inte mer än att man med fisklim kunde reparera dem till nästan originalskick. De lades i en förbundsark och då den föll av en kamelrygg, så smulades tavlorna slutligen sönder.
*****
Där satt Lucifer i trädklykan och visslade på Adam och Eva, som nyfiket tog sig fram till trädstammen, men stannade på ett behörigt avstånd. Lucifer introducerade sig själv som Guds främste ängel, smaskade på körsbären och pratade om väder och vind. Adam och Eva gillade Lucifers avspända stil och vågade sig i närheten av trädet, rentav rörde vid det. Skrattet och Lucifers galna vitsar spred sig i parken. Människan var för närvarande lycklig i sin värld.
Gud Iahve hörde detta och tog sig ner till parken. Han gömde sig i en buske, något som kom att bli hans varumärke och observerade därifrån nyfiket Lucifer och hans nya vänner. Iahve hade ju inte förbjudit Lucifer att umgås med dessa människor och kanske det var bra för dem att träffa Guds följeslagare, den trogne Lucifer.
Men djupt inom sig kände Gud en ilning. Något stämde inte. Lucifers avslappnade stil och hans försök att bjuda på körsbären som ofarliga tilltugg oroade Gud. Med fullt tillit på hans avbilder trodde han aldrig att dessa skulle bryta mot den enda lag han gett dem. Lucifer testade dem bara och det var ju i grund och botten bra. Iahve hann ju inte med allt själv.
Plötsligt började Adam skälla på Eva.
”Vår Skapare har ju sagt att vi inte för röra frukterna, inte ens trädet, och nu vill du äta av dessa. Är du inte riktigt klok i huvudet kvinna?”
”Äh, ett bär mer eller mindre skadar inte. Och Lucifer säger ju att de är goda och han borde väl veta, eller hur? Han har antagligen hjälpt till att skapa dem. Han säger ju att det är lugnt. Så knip käft, Adam. Ro hit med en näve, Lucifer”.
Innan Gud Iahve visste om det hade Eva klämt i sig en hel massa körsbär. Ursinnig av besvikelse rusade Han upp ur busken och lyckades nästan ge de tre skyldiga en lindrig Angina Pectoris.
Han skakade på sitt huvud.
”Ack, ni klentrogna. Vad var det jag sa om trädet? Vad var det jag sa? Va?”
Eva glodde ner i marken och spottade diskret ut kärnor och skrapade med fötterna.
”Jag gjorde inget, Gud! Jag gjorde inget”, stammade Adam förskräckt och pekade på Eva.
”Tyst idiot”, väste Eva!”
”Hon käkade, jag har inget att göra med det här. Jag sa att…”
”Håll käft”, röt Gud så att Lucifer tappade rövfäste i klykan och smällde ner i marken med en duns.
Gud tittade på Lucifer som låg där med benen i vädret och vingarna utspridda.
”Och du, din förbannade Orm. Hur kunde du fresta Adam och Eva att bryta mot mitt enda förbud? Jag ber om en enda sak och du kommer och förstör för mig. Du är inte längre min kamrat, Lucifer.”
Lucifer harklade, men fick inte ut ett enda ord. Han hade aldrig sett Gud så förbannad. Det var bäst att hålla tyst. Gud vände sig till Adam och Eva.
”Ni har tur i oturen. Jag har lovat mig själv att aldrig mera utplåna något jag skapat, så ni får leva vidare. Men inte i denna park. Ni får dra åt skogen och klara er bäst ni vill. Där är utgången. Gå åstad och föröka Eder med smärta!”
Förstummade och rädda sprang de två ut ur parken och vid gränsen till vildmarken hörde de Guds dova, ekofyllda stämma:
”Och ta på er kläder!”
Sedan vände sig Gud till Lucifer. Han sträckte ut sin hand och hjälpte den förskräckta ängeln upp.
”Du har gjort ett stort misstag, min f.d. vän”, sa han sorgset.
”Jag misstänker nog att du inte ensam hittat på att fresta människorna, men du får ta skulden på dig och må Gud hjälpa dig i ditt öde… mmmhhh… någon annan Gud alltså. Ditt straff blir att även du blir en sorts Gud, men ditt rike skall vara Avgrunden, ett ställe som jag skapat bortom… ja, ditåt. Där skall du härska över allt ont. Alla fördömda själar inklusive Adams och Evas när deras jordeliv avslutas. Allt ont hamnar hos dig eftersom du själv nu har skapat ondskan. Din uppgift blir att se till att alla fördömda själar lider en evig pina hos dig.”
Lucifer fattade inget. Vad var Avgrunden egentligen? Och ondska? Pina?
”Jag…”, började Lucifer, men Gud lyfte sin hand upp i ansiktet på Lucifer.
”Tyst! Jag har sagt vad jag har att säga. Jag måste nu rätta mig efter mina egna ord och styra över Jorden tills jag kan lämna den åt sitt eget öde. Du har ditt öde. Försvinn!”
I ett vips fann Lucifer sig i Helvetet. Skräckslagen av hettan och den dunkla stämningen började han gråta. Gråtet övergick till snyftningar och snart insåg han att det inte tjänade att tjuta utan att det var bara att bita i det sura körsbäret. Lucifer började inspektera sina nya domäner.
”Vad sa Iahve egentligen? Även jag är en Gud nu. Var det inte så?”
Efter några enklare skapartester och några magiska trick insåg Lucifer att även han hade makt att utföra… vad… han… än… ville.
Strax hade Lucifer ordnat till sig ett behagligt boningshus med reglerad temperatur- och kalluftblåsande apparatur. Inredningen blev prick den samma som Gud Iesus hade i sitt hus och förtjust flaxade Lucifer omkring i huset.
Plötsligt stannade hans färd tvärt och han föll till marken. Han hade flugit förbi en spegel och chocken av vad han såg fick hans motorik att lägga av. Långsamt vandrade han tillbaks till spegeln och bekräftade vad han sett. Vingarna var svarta. Svarta! Gud Iahve var inte nådefull.
Lucifer blev, för första gången i sitt liv, arg. Mycket arg. Hans ansikte vreds till oigenkännlighet till den milda graden att han skrämde sig själv framför spegeln.
”Gud Iahve, detta betyder krig! Jag ska göra allt för att ingen av dina avbilder ska undgå mig och min vrede. Jag skall se till att så många som möjligt av Dina själar hamnar här hos mig. Jag skall fresta, döda och förstöra. Det lovar jag Dig!”
Och så hötte han knytnäven mot… ja, uppåt.
Lucifers domäner var jättelika och i brist på förlorade själar började han med stort omsorg planera de mest plågsamma stadier av lidande. Det var bra att vara förberedd. Och en dag kom hans första gäst som härstammade från Adam och Eva. Det var en yngling vid namnet Kain, en känd mördare på sin tid. Kain hade bragt sin broder Abel livet i ett slagsmål om en snygg, tvåfotad apvarelse som sedermera blev förmoder till den moderna människan, Homo Sapiens. Bibeln ger naturligtvis en annan förklaring, men detta var sanningen. Abel hamnade hos Gud Iahve och Kain hos Gud Lucifer.
Hövligt togs han emot av Lucifer själv och några vanskapta, människoliknande demoner, som Lucifer pusslat ihop utav olika sorters motbjudande djur i brist på annat att göra. Kain anlände som en själ, nästan formlös och eterisk, men från den stunden och i all evighet skulle alla nyanlända få besitta en likadan kropp som de lämnat då de dött. Således blev det enklare att hålla ordning på de intagna och effektivare att pina än en flyktig dimma.
Lucifer visade Kain runt i Helvetet. De båda hade synpunkter på lämplig nivå av straff och efter att Kain envisades med att få hamna i en het källa tog Lucifer principbeslutet att aldrig mera låta en död människa vara med och bestämma pinan.
Han kastade Kain upp på en klippa, spikade honom fast upp och ner och lät en oändlig arme av pissmyror steppa på hans kropp. I all evighet.
”Ganska bra”, sa Lucifer till demonerna men fick avbryta sin beundran då en ny själ föll ner till Helvetet genom en fallucka som Gud installerat i taket mitt över underjordens centrum.
Så enkelt var det. Historierna är många, men detta är faktum.
Inom kort hade antalet själar i Helvetet ökat drastiskt och överskred i antal med flera hundra procent antalet lyckliga själar i Paradiset, som Gud kallade sitt trevliga ställe av upprymdhet och ett evigt liv. Ju mer de apliknande varelserna blev Homo Sapiens, desto fler trillade ner i underjorden. Och människan som fanns litet här och var utkonkurrerades av den andra sorten – eller förenades med den och årtusenden senare var Gud Iahves ursprungsprototyp inte längre närvarande på jorden. Homo Sapiens tid hade kommit och Gud såg på detta med blida ögon.
****
Intill det sista drog sig Lucifer från att följa Zorght ut bland de utvalda, fördömda själarna. Enligt ett senare avtal med Gud, efter en förlorad vadslagning, måste Lucifer skicka några själar till Paradiset.
De ömkliga, pinade själarna befann sig på sina givna platser då Lucifer anlände. För enkelhetens skull hade man ordnat en tillfällig lidelseplats på Beelsebub Square, strax intill Mörkrets Tempel. Man hade lindat in de utvalda Paradisrekryterna i en sorts primitiv taggtråd och lät dem hänga ett par meter ovanför den stekheta lavan så att de kunde tillgodogöra hettan i högsta grad. Att sänka de pinade ner i lavan visade sig vara förkastligt, för den extremt intensiva hettan dämpade smärtan på något sätt.
Lucifer inspekterade rekryterna och läste i sina anteckningar.
”Jaha, då var det dags att befolka Paradiset igen. Jag har bestämt att fyra av er… hmmm... sexton ska få följa med på min resa. Som vanligt vill jag inte släppa i väg några mähän, så Attila, Temudzin, Brutus, Nero, Caligula, Manson och… jaså, är du här Kain? Ja, Kain och ni andra, ni får stanna på era platser.”
En suck från de fördömda ekade på torget.
”Tiberius, Pilatus, Marx, Nixon och Robert E. Lee, ni får flytta till en annan nivå av pina. Det blir, får se här, en evighet upp och ned i demonskit. En avsevärd förbättring, det vill jag lova.
Så en tur till Paradiset faller på Adolf, Stalin, Karl Marx och Ted ”The Gentleman” Bundy. Grattis! Ta ner avskummet så drar vi.”
Med denna enkla, men pinsamma procedur hade decenniets uttagning avklarats. De utvalda kunde knappt tro sina öron, men Lucifer ljög aldrig. Själv, det vill säga. Han spred lögner - det gjorde han - men endast genom tredje person, så det var självklart att de utvalda var glada. Alla utom Marx, Karl. Han var ateist, vilket förvånade många, med tanke på var han spenderat en del av sin evighet. Många gånger hade Lucifer försökt tala honom till rätta, men envist hade Marx nekat till alla övernaturliga företeelser och insisterat att hans närvaro i Helvetet var endast en återkommande mardröm och att han i själva verket tog en tupplur i sin kammare där hemma.
En annan inneboende, Sigmund Freud, hade även han försökt att genom psykoanalys få Marx att inse att detta inte var en dröm utan snarare en följd av att Marx lekt med sin snorre i tonåren. Slutligen gav Sigmund upp och Lucifer skakade på sitt huvud i förundran.
Sigmund var den enda i Helvetet som inte pinades konstant. Lucifer hade fäst speciellt tycke vid honom och roades stort av herr Freuds teorier som med tiden blev allt mer sexfyllda. De båda hade genomgått otaliga ronder av filosofiska, psykologiska och analytiska diskussioner och Lucifer hade mången gång legat på Freuds schäslong och berättat om sitt hat mot Gud Iahve. Därför skickade han de värsta av de värsta till Paradiset då chansen gavs.
Det slutade oftast med att de båda sniffade kokain och sköt morfin i venerna. Skillnaden var att Lucifer inte blev beroende och Freud gjorde det, men Mörkrets Herre ville vara gamle Sigmund till lags. Roat tittade Lucifer på Sigmund då han i ett moln av dimma lade fram sina teorier och det hände även att Lucifer bandade Sigmunds utsagor bara för att spela upp dem i Helvetets lokalradio. Sigmund Freud var inte road och sanningen att säga var inte många nere i Helvetet det heller. Detta var Lucifers lilla trick för att få tiden att gå litet snabbare.
*****
Resan till Den Neutrala Zonen gick snabbt. Några fördömda hästar drog en vagn där alla resande satt bekvämt på tagelstoppade sitsar. Lucifer bet på sina klor, en vana som han trodde sig ha blivit av med, men som lika väl tog fart igen då han blev nervös. Och det blev han inte särdeles ofta. Ungefär vart tionde år. Just vid besöket till Paradiset. Ibland var det svårt att fatta vilket som var värst; Att färdas genom Den Neutrala Zonen eller att träffa Gud Iahve igen.
Den Neutrala Zonen var inte stort, men likaså överhövan skrämmande. Där fanns ingenting. Inga känslor, inga föremål, inget levande, bara ett gult, dimmigt tomrum. Gud eller inte, omnipotent eller inte, dit satt man inte sin fot om man inte var tvungen. Och fast Iahve hade tagit äran för denna skapelse, så var det Urguden Niels som kommit på idén och Iahve hittat ett dokument i Niels’ gamla bibliotek som beskrev Den Neutrala Zonens uppbyggnad i detalj. Och i brist på detaljer i själva området så var uppfinningen genial. Alla som passerade fråntogs alla tankar, känslor och begär. Kvar fanns endast en strävan: Att komma fram dit man färdades. Ett massivt tomrum fyllde resenären och resan genom området, som tog en kvart eller så, kändes som en evighet. Även för Gudar. Många hade förlorat kampen och fick bäras ut som skakande kollin och de flesta blev inte normala igen. Gud Nesbit den Enorma lyckades med konststycket att tappa den röda tråden i sin vandring och han försvann utan spår in i dimman för att aldrig återfinnas igen. Vissa säger att han vandrar fortfarande, men Gudarnas Högste Råd har kommit till den sensationella slutsatsen, att Den Neutrala Zonen har helt enkelt neutraliserat Nesbit och gjort honom till en del av den gula dimman. Man kan aldrig vara säker då det gäller Den Neutrala Zonen.
Efter all evighet kom resenärerna till Paradisets portar. Sankte Per hade insjuknat i tennisarmbåge efter ett 5-sets match mot Sankte Anthimus av Rom och hans uppgifter sköttes tillfälligt av Martin Luther, som höll på att spika upp nya ett par tusen nya teser på den väldiga porten. Luther hade blivit litet närsynt och frågade med en ljudlig stämma.
”Vem går där?”
Innan Lucifer hann svara hade Luther känt igen honom och kastade sig fram med ett krucifix i högsta hugg. Lucifer steg åt sidan och Luther landade magplask på marken.
”Krucifix, Martin? Vad tror du att jag egentligen är? En vampyr kanske?”
Alla närvarande skrattade högt. Följedemonen hade kutat tillbaks till den Neutrala Zonen direkt då han fick syn på Luther. Demonen och Luther hade för länge sedan utkämpat några rejäla slagsmål och Luther var en värdig motståndare i synnerhet då han vevade omkring med sitt enorma järnkrucifix. I jämförelse med den annars fryntliga prästen var Den Neutrala Zonen avsevärt mer inbjudande än ett järnkrucifix mellan ögonen.
Luther fick inte ett ord ur sin strupe och följet stegade in i Paradiset. De fördömda själarna togs genast hand om av hjälpsamma helgon av lägre klass, emedan Lucifer själv fick fortsätta till fots mot Gud Iahves nya palats. Det rådde ett tillfälligt flygförbud i Paradiset. På senare tider hade det skett alltför många ominösa flygolyckor och Gud Iahves Änglevingsreparationscenter var överbokat flera tidsenheter framåt. Här och var såg man slokvingade änglar men då de såg den anländande gästen, så fick de en mer stram hållning. Flygning var emellertid tillåten mellan aftonkaffet och TV-serien Peyton Place som följdes av många själar även i Paradiset via stora molnskärmar som förmedlade Jordens alla TV-program. Då passade de unga fartdårarna till änglar på och sniffade i hög hastighet och mot gällande reglemente över de lugna pedestrianer som inte roades av Jordsåpor och ville ta en lugn promenad i de välskötta friluftsområdena som Gud Iahve själv designat. Såklart.
*****
Lucifer vandrade framåt och hälsade vänligt på dem han mötte. Många tycktes känna igen honom och steg vördnadsfullt åt sidan medan andra demonstrativt knuffade till honom då de passerade. Detta var riskabelt, för Lucifer skulle kunna genom sina krafter krossa dem hur enkelt som helst, men en överenskommelse mellan Iahve och Lucifer gjorde saken komplicerad. Man hade nämligen enats om att Lucifer inte hade rätt att straffa Gud Iahves änglar eller andra själar innanför Paradisets portar. Vissa restriktioner gällde även nere på Jorden. Gud Iahve, som trots allt var snäppet mer omnipotent än Lucifer, försäkrade Mörkrets Furste om att Han inte blandade sig i Helvetets angelägenheter, men att Han trots detta förbehöll rätten att försöka omvända förlorade själar på Jorden. Så länge de levde.
Vissa änglar hade undkommit Lucifers Helvete nätt och jämt och med dessa växlade han några ord i vänlig ton. Dessa uppskattade uppmärksamheten och såg på Lucifer med vänliga och lättade ögon, precis som på en schackpelare som just förlorat en viktig match men inte sitt liv.
Strax innan entrén till palatset träffade han på Heliga Jeanne D’Arc, som han var väldigt förtjust i. Den vackra krigarflickan log mot Lucifer och han blev helt ifrån sig.
”Om du någon gång vill hälsa på mig, så är det bara att skicka bud i förväg”, sa Lucifer och nästan kvittrade. Vingspetsarna vibrerade av upphetsning.
”Jag ska se till att du inte behöver se en enda lidande själ och att du hela tiden har ca 21°C omkring dig.”
”Jag ska fundera på saken” sa den ljuvliga Jeanne D’Arc och vickade på höfterna demonstrativt då hon gick i väg. Inte konstigt att kyrkans män såg henne som en fresterska och hädare.
Lucifer kom ihåg hans första möte med flickan. Det var en solig junikväll…
”Jaså, du är här redan”, domderade Gud Iahve genom ett fönster längre upp i palatset och väckte Lucifer från memoarerna.
”Förmå upp dig hit så tar vi ett glas innan vi sätter i gång”, flinade Gud.
Lucifer började styra sina steg in mot den massiva porten.
”Strunta i att promenera. Du är ju en hedersgäst. Ta och flaxa med dina svarta vingar och använd fågelvägen”, skrattade Gud och försvann från fönstret.
Medan Lucifer flög upp mot fönstret förbannade han Gud Iahve igen. Helvetet och ovänskapen var en sak, men att färga vingarna svarta var en skymf utan dess like. De vita vingarna hade ju varit en stolthet i Lucifers liv innan Helvetet. Han hade skött om dem, borstat dem och vaxat dem regelbundet. Hans vingar var något som väckte avundsjuka.
Visst hade Lucifer försökt använda vit färg på dem, men i Helvetet var det så helvetes hett att färgen flagnade snabbt eller började bubbla. En gång färgade han vingarna i desperation med vit Hammarlack, men då kunde han inte flyga på flera månader och det sved likt en demon upp i ett helgonarsle. Slutligen fick Lucifer ge sig och bad Thomas Edison att hitta på ett medel för att avlägsna färgen skonsamt. Att avlägsna färgen med allsmäktiga metoder var förvisso ett alternativ, men skulle bara ha bevisat Lucifers svaghet. Han kunde minsann tåla smärta som en gud!
Edison var en av de få som hamnat i Helvetet av misstag. På vandringen mot Paradiset hade den trötta (han sov aldrig) och närsynta Edison tagit fel väg, spenderat en evighet i Den Neutrala Zonen och slutligen hamnat hos Lucifer. Men Edison gillade allt ovanligt, så han accepterade sitt öde och fick faktiskt lämna Helvetet efter några decenniers lidanden. Gud Iahve och broder Iesus själv satte lite press på Lucifer och han fick ge sig. Synd, för Edison var en trevlig man att umgås med och han hjälpte till att konstruera nya lidanden som överskred fantasins alla gränser. Då Nikolai Tesla, Edisons ärkerival, fick komma till Paradiset, så blev emellertid Edison nedstämd och så ogärna som Lucifer ville bli av med Edison, så fick han se sin påhittiga Helvetetsinvånare vanka ut genom ingången till underjorden.
På vägen mot Paradiset lyckades den tankspridde Edison irra bort sig en gång till och hamnade mitt i sina barnbarns julfirande och skapade därmed panik av sällan skådat slag. I sista sekunden hittade Ärkeängeln Gabriel stackars Edison och tog honom till paradiset.
Ryktet gör gällande att familjen Edison aldrig mera rörde farfars hembränningsapparat. Hallucinationer var inte vad man väntade sig av brygden.
*****
Lucifer landade mjukt på golvet i Iahves väldiga vardagsrum. Han burrade upp vingarna litet och vek dem sedan vackert och symmetriskt på ryggen. Nyfiket tittade han sig omkring. Gud Iahve hade allt satsat en hel del på interiörarkitektur. Möblerna var massiva och allt möbelträ var av det finaste jakaranda, ebenholts och teak. Tyget var äkta kinesiskt silke från den första till den sista tråden. Bardisken var av fashionabelt marmor. Och bakom bardisken stod Iahve och beredde en avsvalkande drink med håret uppsatt i en hästsvans och ärmarna uppkavlade. Vid soffbordets kortända satt Jesus Kristus och såg uttråkad ut, men hälsade artigt med en nick. Jesus var fortfarande litet skärrad över de frestelser som Lucifer bjudit på då han hittade Jesus ensam i en öken för länge sedan. Det skrevs att Jesus gick ut i öknen för att finna svar och bli frestad, men sanningen var att han också gick vilse och skulle utan Lucifers diskreta hjälp ha svultit ihjäl. Jesus hade kraften, men var för stolt att trolla fram bananer ur berg och vatten ur torra pinnar.
Lucifer visste hur hans besök skulle se ut. Först drack man en skål i all vänskap. Lucifer misstänkte att Gud låtit sig påverkas av Maffiafilmer, där det hör till saken att det alltid är den närmaste vännen som utdelar det dödliga slaget. Och trots skillnaderna, så var de fortfarande en sorts vänner.
Sedan satte man sig ner och filosoferade om något oviktigt, hypotetiskt eller verkligt angående Jorden. Filosoferandet fortsatte vid matbordet dit även Ärkeänglarna var inbjudna, men de deltog sällan i diskussionerna. Gud hade påpekat för Ärkeänglarna, att Lucifer skulle behandlas som vilken som helst Gud på besök, för det var precis det han var. En Gud med nästan lika stor makt som han själv hade. Det fanns små, obetydliga skillnader och de skillnaderna var närmast regionala.
Och än en gång berättade Gud om att han själv gett, i vredesmod och bitterhet, Lucifer en allsmäktig ställning i Helvetet och på Jorden, som faktiskt var ett område som Gud själv och rivalen Lucifer delade på. Ett neutralt område utan evighetskänslan, kan man väl säga.
Vad Gud aldrig hade berättat för någon var, att hans äldste vän, Lucifer, en gång förnekades av honom och kastades ner från sin höga position från Guds sida för att härska över de döda utan hopp och att han verkligen ångrade denna förkastelse.
Gud hade i alla dessa år saknat sin gode vän, följeslagare och betjänt och han hade i sitt sinne tusentals gånger förlåtit Lucifer. Åklagaren ville ju blott testa kreationerna Adam och Eva, precis som broder Iesus hade sagt att han skulle göra. Att han sedan lyckades fresta skapelserna var inte hans fel utan Guds eget, eftersom han inte gjort dem tillräckligt motståndskraftiga. Eller snarare, Han hade gett dem en fri vilja.
Men å andra sidan: Mörkret behövde en furste, de dömda en plågoande och Helvetet en härskare. Det var bra att ha balans i systemet och rädslan för att hamna i Helvetet fick människorna att te sig till Gud i stället. Lucifer var en bra opponent, en fiskal som hade såväl erfarenhet som uppfinningsrikedom i sitt psyke. Ingen annan av Ärkeänglarna skulle ha klarat av trycket. Lucifer var i den meningen enastående och ovärderlig. Och som sagt var Lucifer den enda ängeln som inte pratade skit bakom Guds rygg. Han var ärligheten själv. Som Guds Åklagare hade han flertalet gånger sprungit Guds ärenden och då glömde man för stunden att han även var Mörkters Furste. Lucifer var ovärderlig då den gemene mannen skulle testas eller åklagas. Efter uppgiften återtog han dock alltid sin plats som gud i undervärlden.
------
Slutligen, efter middagen, blev det tid för decenniets vadslagning, något som pågått i över tiotusen år, vart tionde år.
Vadslagningen skapades för att slå ihjäl lite tristess. Gud överraskade Lucifer en gång för länge sedan genom att rasa ner i Helvetet genom falluckan. Demonerna i tjänst, och som inte kände igen Gud Iahve, kastade sig över honom för att släpa honom till ett lämpligt lidande. Gud förvandlade dem till sten och senare fick Lucifer mejsla länge innan demonerna kunde röra på sig igen. Men de blev aldrig helt återställda. En av dem blev t.o.m. frälst och arbetar nu som vakthund på Vice Ställföreträdande Ärkeängel Gustavs körsbärsodling.
Gud skakade av sig stoftet efter den korta fighten och bad en vampyr med en påle i bröstet kila iväg och hämta ”Innehavaren av detta etablissemang”, som han uttryckte saken. Vampyren väste och kved och kilade sedan iväg för att hitta Lucifer. Under tiden spankulerade Gud Iahve omkring, svettades som en gris och inspekterade de olika pinorna som Lucifer hade radat upp till de nyanlända själarnas mindre stora förtjusning. Vissa utvalda fick fortfarande välja själv, medan största delen dömdes direkt till en viss sorts handplockad pina. Visserligen var inte alla varianter representerade, men i det stora hela fick Gud en bra uppfattning om hur lidandet var organiserat i Helvetet. Han lät sig imponeras stort. En sådan organisatör och logistiker skulle han ha behövt på Jorden, men nu var det för sent.
Plötsligt stannade Gud och tittade bestört på Eva som led pina av sällan skådat slag. En mask av något slag åt med välbehag av henne bit för bit och sket sedan ut en hel Eva, som åter igen blev uppäten av masken. I evighet, Amen. Gud lutade sig framåt och viskade i Evas öra:
”Ditt straff är för lindrigt. Jag måste tala med Lucifer om detta”.
Gud gjorde inte det, men Han ansåg att Evas ovetskap var ett extra tillägg i straffet.
Lucifer kom farande genom luften med de svarta vingarna utbredda i maximalläge och landade framför Gud Iahve. De båda granskade varandra länge. Sedan knyckte det i Guds armar och för en sekund trodde Lucifer att Han skulle omfamna honom - och det tänkte han - men så slutade ryckningarna och de båda skakade hand på ett civiliserat sätt.
”Jaha, Du får känna dig så välkommen som möjligt. Det var ett synnerligen oväntat besök. Vad kan jag göra för Dig, Gud Iahve?”
Gud torkade sig i pannan med armen och frustade fram:
”Sanningen att säga, så var jag uttråkad och eftersom jag inte varit här sedan jag installerade falluckan, så tänkte jag att jag skulle hälsa på min gam… på… öhhh… på gamla Fan själv.”
Lucifer såg ut som en fågelholk, så förundrad var han. Sedan såg han de förstenade demonerna, skakade på huvudet i misstycke och sa lite misstänksamt och i en försiktigt fördömande ton:
”Tja, då så. Vi går väl in till mig och tar lite vin, eller hur?”
Medan de sakta promenerade mot Lucifers villa som var ytterst synlig på toppen av Mount Goddamn småpratade de om svårigheterna att organisera ordning i ett kaos. Lucifer berättade, utan att avslöja för många yrkeshemligheter, att skräck, terror och rädsla tycktes verka gynnsamt på människosjälen. Gav man för mycket frihet, skulle människan snart upphöja sig själv till en gudomlighet eller börja dyrka väsen som inte hade någon officiell gudastatus.
”Du har så rätt, min… öhhh… gode… onde Lucifer. Jag upplever att mina ytterst levande människovarelser på Jorden har börjat bete sig på ett besynnerligt sätt. Kvinnorna horar, männen pippar getter och lamm, folk spelar för betalningsmedel, super, slåss och mördar till höger och vänster. Och detta händer alltså på landsbygden. I städerna är det ännu värre. Det finns bara några få som lever efter de lagar och förordningar som jag talat om. Vad är det som får en människa att bete sig på ett sådant sätt?”
Lucifer himlade med ögonen och visslade smått. Gud fattade direkt.
”Jaså, du. Så du har dina fingrar med i spelet.”
Iahve skrattade kort och skakade på sitt huvud.
”Ja, ja. Jag får väl ge igen vid ett lämpligt tillfälle, men jag måste medge att jag är nyfiken över vilka metoder du använt för att korrumpera människan."
”Det är en hemlighet. Och ett bevis om att Du skapade en sårbar varelse.”
”Passa dig, Lucifer! Kom ihåg att du pratar med en Mig, för Helvete.”
”Och det gör du med”, sa Lucifer lugnt.
Gud Iahve gick nästa upp i limningarna.
”Det var det fräckaste”, väste han och började kavla upp skrudens ärmar.
”Lugna Dig, Gud Iahve. Det finns ett smartare sätt att lösa våra meningsskiljaktigheter. Vi kan inte börja slåss som vanlig pöbel inför våra frälsta eller fördömda själar.”
Gud lugnade sig genast och nickade.
”Vad tänker du på?”
”Tja, jag har det ganska tråkigt här också. Därför har jag varit på Jorden och frestat folk. Kan vi inte göra något mera spännande. Som en tävling eller något? En vadslagning kanske?”
Gud skrapade sig på hakan. Rakhyveln hade varit slö - lika slö, slapp och likgiltig som tredje gradens ängel Filemon av Assur, som hade hand om slipningen - och hakan var full av små svidande sår som inte mådde bra av den svavelhaltiga atmosfären i Helvetet. Att slipa genom gudomliga krafter fanns det ingen sport och värdighet i även om resultatet skulle ha blivit avsevärt bättre.
Download this book for your ebook reader.
(Pages 1-29 show above.)